18 Gränsö slotts vänner blev räddningen! 11 000 namnunderskrifter och 160 000 kronor samlades in av privatpersoner. krona om året. I gengäld förband jag mig att rusta upp slottet för 400 000 kronor om året i tio år. Jag lovade också att det alltid skulle vara en öppen plats för Västerviksbor och besökare. Kommunen som fått mycket kritik för att slottet fått stå och förfalla hoppades på bättre tider och jag började rusta slottet med hjälp av min bror, min far och några inhyrda snickare. Hela familjen hjälpte till, mor, syster, sambo och sambons familj. Sigrid, dottern, var fyra år när vi arrangerade den första mässan. Hon är uppvuxen med och på slottet. Idag är hon vd och leder Gränsö in i framtiden. Vi hade kommit ganska långt med upprustningen och stod färdiga att börja tapetsera när det sent en fredagkväll i februari 1993 ringde på telefonen. Jag stod och borstade tänderna, tog telefonen och hörde sirenerna i bakgrunden och en röst som sa ”det brinner på slottet, bäst att du kommer” När jag kom fram, klockan var 11 på kvällen, rök det kraftigt ur takfoten på den norra delen av slottet, men det slog inte ut lågor. Jag trodde det skulle gå att släcka, men räddningschefen tog mig varligt åt sidan och förklarade att elden fått fäste i stommen. Lågorna kom senare på natten, elden åt sig fram, sakta men obevekligt och slottet gick inte att rädda. Det brann i en vecka. Västerviksborna strömmade till och det var plågsamt att följa förödelsen. Nån vecka efter branden samlades kommunledningen och jag i ett möte. Det framgick att slottet var underförsäkrat och stämningen var dov. Ingen ville säga det rakt ut. Men snart gav politiken besked. Resterna skulle rivas. Någon politiker ville sätta en rosenrabatt som en minnesvård över slottet. Och i ett tufft möte med kommunchefen och en nedrest kvinnlig chefsjurist från Kommunförbundet fick jag ganska bryskt och rakt meddelat att jag kunde få behålla markarrendet med de två flygelbyggnaderna på, förutsatt att jag inte bråkade i pressen om att få återuppföra slottet. För i tidningen rasade redan debatten, för och emot. Slottet var en del av självbilden i staden, jag var en ung entreprenör som ville utveckla. Samtidigt som andra såg det som ett oöverstigligt projekt, landet befann sig i ekonomisk kris, kronkursen skulle försvaras och räntan var några dagar uppe i 500 procent. Då ska man inte bygga slott. Jag skrev till slut en insändare där jag tyckte att försäkringspengarna ändå borde gå tillbaka till slottet och att jag sen kunde investera det som saknades för att få upp slottet. Jag vädjade till politikerna att inte välja den enkla vägen utan satsa på framtidstro och entreprenörskap. Efter den insändaren bildade privatpersoner en förening, ”Gränsö slotts vänner”, som skulle komma att rädda slottet. 11 000 namnunderskrifter och 160 000 kronor till grunden samlades in och till slut, sent på hösten samma år, gav politikerna med sig. Slottet skulle byggas upp igen, förutsatt att försäkringspengaran räckte. Själv lovade jag satsa 8 miljoner kronor fördelat löpande utefter arrendetiden. Västerviksborna gav mig mandatet och förtroendet, bygg slottet. På det förtroendet lever Gränsö än idag. Då kom nästa chock. Banken hade fått kalla fötter och stod inte fast vid sitt lånelöfte längre. Där hade jag lovat Västerviksborna ett nytt slott – och där stod jag utan kapital. Det kom att lösa sig genom hårt arbete och nya affärsidéer. Jag fick återigen hjälp av Torbjörn. Vi startade nya tidningar, var först och blev störst i landet med kommersiella julmässor och gjorde ett uppslagsverk över samtliga svenska stads- och landsortsskyrkor, 3 300 stycken, som sålde i 25 000 exemplar. Min del av allt överskott gick till slottet. FOTO: TOR WIKLUND
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=